Kommunicera med personer som har demens, hur gör vi bäst?

Att kommunicera med personer som har en demenssjukdom kan vara svårt och tålamodskrävande. Här är kunskap om bemötande och om sjukdomen viktig och den behöver praktiseras och ständigt diskuteras och formas efter sammanhang och personer. Det var något som tydligt framgick när Nestors Åsa Skjutar föreläste om kommunikation vid demenssjukdom för vård- och omsorgspersonal i södra Stockholm på vårens Nestorcafé.

Åsa Skjutar påminde om att kommunikation och samtal är en viktig del av människors identitet.

– När man kan uttrycka sig så är man någon. När man inte kan det finns stor risk att självkänslan sviktar. Kommunikation är ju något som sker tillsammans, det bygger på ett ömsesidigt utbyte.

Så hur gör man för att kommunikationen ska fungera?

– En viktig ingång i dessa samtal är att lyssna in och se vilka svårigheter personen har. Vilka samtalsämnen uppskattas? Fråga gärna ”Hur går det för dig att prata tycker du?” eller kanske ”Hur vill du jag ska göra när du svårt att hitta orden?”. Om du har svårt att kommunicera med en omsorgstagare, fråga dina kollegor om de upplever liknande. De kanske kan ge tips på hur de det gör, sa Åsa Skjutar.

Åsa gav exempel på några yttre förutsättningar för att underlätta samtal och kontakt. Att ta bort omgivande störande miljöljud, inte ha för många människor runtomkring och att se till att eventuella hörselhjälpmedel fungerar. Undvik samtal bakom personens rygg, stå eller sitt helst bredvid. Om fler i personalen är på besök hos en omsorgstagare är det bra om en person sköter samtalet och att den andra inte avbryter mitt i. När det gäller samtalet i sig säger Åsa:

– Tala tydligt och berör personen med din blick, se till att du har dennes uppmärksamhet. Sänk taltempot, men utan att överdriva. Tala gärna om när du byter samtalsämne. Undvik abstraktioner som ”röd mjölk”. Det är inte lyckat att ställa en massa frågor, det kan stressa och få personen att känna sig dum.

Det är viktigt, betonar Åsa, att skapa tillit och att ta personen med demenssjukdom på allvar. Hellre än att försöka rätta och ifrågasätta saker som personen säger är att validera och bekräfta så långt som är okej, därefter kan man försöka leda in samtalet på annat.

–  Det handlar om att bekräfta personens verklighet, även om den enligt oss inte är verklig.

Ett kanske mindre känt symtom på demenssjukdom är hallucinationer. Här är det lätt hänt att man som anhörig eller personal försöker vifta bort personens upplevelser. Två av deltagarna på Nestorcaféet, Elisabeth Salomonsson och Camilla Höken som arbetar på Trygghetslarmet, Stödgruppen i Haninge kommun, möter ibland personer som hallucinerar.

–  Vi går inte in för att förneka det som personen ser och hör. Vi frågar i stället vad eller vem personen ser, vi frågar exempelvis ”Vem är det, är det någon du känner igen?”. Vi försöker föra ett samtal kring upplevelsen och genom det skapa lugn.

Deltagarna på Nestorcaféet diskuterade i smågrupper kring olika knepiga situationer och gjorde enklare rollspel i par. Bland annat där en hade rollen som person med kognitiv svikt och den andra omsorgspersonal med uppgift att föra ett samtal med stöd av olika knep och samtalstekniker som togs upp på föreläsningen.

Tips för den som vill lära mer:

Litteratur: ”Kommunikation & demenssjukdom” av Margareta Skog

Litteratur: ”Demensguiden” av Kirsti V Solheim

Film/video: ”Leva tills jag dör” UR Play

Film/video: Uppdrag granskning ”När jag inte längre minns dig” SVT Play

Webbutbildning: ”Kommunikation ABC”, Svenskt demenscentrum