Motiverande samtal i äldreomsorgen – åhörarna på vårens FoU-café fick prova

Motiverande samtal är en metod som innebär att man som personal i exempelvis äldreomsorgen fungerar som rådgivare för en person som behöver ändra vanor som kan vara skadliga. Metoden, ”Motivating Interviewing” (MI), används inom en rad livsstilsområden och verksamheter. Det kan exempelvis handla om rökning, matvanor, övervikt, bristande fysisk aktivitet. I äldreomsorgen kan det vara personal eller en anhörig som är samtalsledare eller rådgivare för en äldre person som behöver ändra någonting i sitt liv, som den inte klarar av.  Det kan vara att den äldre inte klarar sig hemma och skulle behöva flytta till ett särskilt boende, men att hon eller han inte vill. Andra exempel kan vara där den äldre inte vill eller förmår söka bistånd, delta i rehabilitering eller ändra sina matvanor.

Samtalsledaren ska hjälpa den äldre att hitta motivation att själv se det friska, och att denna ska hitta sin egen motivation till att ändra livsmönster. Man måste lyssna på ett speciellt sätt och visa stor respekt för den äldre personens rätt till självbestämmande och integritet. Det är viktigt att det är den äldre som formulerar motiven till förändring och inte samtalsledaren, säger Barbro Holm Ivarsson, leg. psykolog, som talade om MI för ett hundratal personer som deltog på Nestors FoU-café i mars.

Barbro Holm Ivarsson lät åhörarna på FoU-caféet göra en övning kring motiverande samtal. Åhörarna delade in sig i par där den ena tog rollen som berättare och ägare av problemet och den andra som rådgivare. Berättaren fick tänka ut ett problem och sedan redogöra för detta. Rådgivaren lyssnade och fick inte avbryta, bara lyssna och visa förståelse genom sitt kroppsspråk. I detta skede var det berättaren som skulle styra samtalet. När berättaren var klar sammanfattade rådgivaren problemet med egna ord och formuleringar. (Denna så kallade återspegling kan ske på olika sätt, exempelvis att rådgivaren med egna ord återberättar vad berättaren sagt och även återger en känsla eller en djupare innebörd av det som sagts. På så vis får problemägaren en annorlunda bild av sitt problem och beteende.) Därefter fick problemägaren frågan om vilka risker eller nackdelar som nuvarande problem medförde och vad hon eller han skulle vinna på att förändra detta.  Rådgivaren frågade också hur den andre skulle kunna göra om denne verkligen ville lyckas att förändra sitt beteende.

Sedan var det dags att fråga hur pass motiverad problemägaren var till en förändring, enligt en tiogradig skala. Berättaren skulle också motivera denna siffra.
– Om berättaren helt saknar motivation, så locka den att själv inse nackdelarna med nuvarande beteende, sa Barbro Holm Ivarsson.
– Här kan du som rådgivare styra och förstärka åt ”rätt” håll.

Näst sista steget var problemlösningsdelen, där försiktighet och respekt för problemägaren är viktig. Här skulle rådgivaren komma med förslag på en lösning, men måste be om lov först. Problemägaren skulle känna att problemlösningen låg hos henne eller honom, och att inte rådgivaren tog över.
– Om det till exempel handlar om rökning bör rådgivaren ta reda på vad den andre personen redan vet när det gäller metoder för att sluta röka. Därefter kan man ”fylla på” med sitt eget förslag, sa Barbro Holm Ivarsson.

Avslutningsvis frågade rådgivaren hur problemägaren tänkte kring problemlösningen och hur denne skulle agera härnäst.

Läs mer:
Socialstyrelsen om motiverande samtal, klicka här >:
Folkhälsomyndigheten om motiverande samtal, klicka här >

Barbro Holm Ivarssons bok MI, motiverande samtal – praktisk handbok för äldreomsorgen (2013) klicka här >

Presentation av Motiverande samtal, på FoU-caféet den 11 mars 2014, ladda ner (pdf) >